Försöka duger inte
Jag försökte sluta.
Jag trodde det skulle gå.
Eller trodde är fel ordval, jag var helt säker.
Jag sa till alla "det är slut nu".
Trodde jag ärligt på mig själv eller ljög jag bara för mig själv för att det är enklare så.
Men nu har jag slutit ljuga för mig själv åtminstone och jag har lärt mig att acceptera att
DET KOMMER TA SLUT SÅ SMÅNINGOM, MEN DET ÄR I GRAVEN.
Allting är för enerverande, utan dig är allt för kontrollerande.
Lycka?
Vad är lycka för mig?
Ärligt talat vet jag inte, har inte känt lycka på väldigt länge.
Får dock en känsla som förklar sig som lycka då jag träffar dig.
Men du är något helt annat, det är du som har fördärvat mig.
Visst är det under mitt egna ansvar att kontrollera det, men efter ett tag är det även för den starkaste individen svårt.
Disciplin är något som jag aldrig har haft, tyvärr.
Jag känner att jag inte hör hemma här, men vart hör jag då hemma?
Skulle vilja kunna bara säga adjö.
Varför kan jag inte bara det?
Patetiskt.
Lycka är ytterst subjektivt.
