Jag är fan ingen människa
Det enda jag känner är ilska, ilska över min uppväxt.
Ilska över min gamla lärare, mina vänner och mina föräldrar.
Det är inte deras fel att jag har blivit som jag är, men det är så mycket lättare att skylla på någon annan.
Det enda jag tänker på är slutet.
På något sätt tycker jag det är skönt att jag har förlikat mig med tanken att jag så småningom kommer dö.
Men när kommer jag dö?
För några månader sedan så trodde jag varje dag när jag vaknade att det mycket möjligt skulle kunna vara den dagen jag lämnade detta liv.
Men nu har vissa förändringar i mitt liv gjort så att det inte kommer hända förens jag bestämt mig att det skall ta slut.
Hoppas att något händer i mitt miserabla liv som gör att jag får någon livsglädje åtminstone.
Förintelse
Hur kommer jag dit? - det är bara att fortsätta som jag gör.
När kommer jag dit? - antagligen om inte alltför länge.
Hur kommer det att kännas? - förlösande.
Du och jag.
Innan åldern 27.
Försöka duger inte
Jag försökte sluta.
Jag trodde det skulle gå.
Eller trodde är fel ordval, jag var helt säker.
Jag sa till alla "det är slut nu".
Trodde jag ärligt på mig själv eller ljög jag bara för mig själv för att det är enklare så.
Men nu har jag slutit ljuga för mig själv åtminstone och jag har lärt mig att acceptera att
DET KOMMER TA SLUT SÅ SMÅNINGOM, MEN DET ÄR I GRAVEN.
Allting är för enerverande, utan dig är allt för kontrollerande.
Lycka?
Vad är lycka för mig?
Ärligt talat vet jag inte, har inte känt lycka på väldigt länge.
Får dock en känsla som förklar sig som lycka då jag träffar dig.
Men du är något helt annat, det är du som har fördärvat mig.
Visst är det under mitt egna ansvar att kontrollera det, men efter ett tag är det även för den starkaste individen svårt.
Disciplin är något som jag aldrig har haft, tyvärr.
Jag känner att jag inte hör hemma här, men vart hör jag då hemma?
Skulle vilja kunna bara säga adjö.
Varför kan jag inte bara det?
Patetiskt.
Lycka är ytterst subjektivt.
