utanforlivet

Det enda jag känner är ilska, ilska över min uppväxt.

Ilska över min gamla lärare, mina vänner och mina föräldrar.

Det är inte deras fel att jag har blivit som jag är, men det är så mycket lättare att skylla på någon annan.

Det enda jag tänker på är slutet.

På något sätt tycker jag det är skönt att jag har förlikat mig med tanken att jag så småningom kommer dö.

Men när kommer jag dö?

För några månader sedan så trodde jag varje dag när jag vaknade att det mycket möjligt skulle kunna vara den dagen jag lämnade detta liv.

Men nu har vissa förändringar i mitt liv gjort så att det inte kommer hända förens jag bestämt mig att det skall ta slut.

Hoppas att något händer i mitt miserabla liv som gör att jag får någon livsglädje åtminstone.